Äpplet faller inte långt från trädet

Ringde min mamma igår för att småprata lite:

Rrrrrring……

Mamma (tjoar): Nämen hej Allan!!!!!!

Jag: Allan?

Mamma: Jaså jag trodde det var Allan…

Jag: Vem är Allan?

Mamma: Hej Karin

Jag: Jaha, okej. Hej. Hur är läget mamma?

Mamma: Ville du något speciellt?

Jag: Va nä, jag tänkte bara ringa och kolla läget och prata lite

Mamma (tjoar): Åååååhh, jaaaa!! Va rooligt!!!

Mamma (tjoar vidare): Järnspikar, nu tror jag att sopbilen kommer!

Jag: Okej?

Mamma (mumlar för sig själv): Kan det vara.. Nää.. en röd sopbil? Tänk om det är en sopbil… Nu närmar den sig…

Mamma (tjoar ännu högre): Jaaaaan, nu tror jag att sopbilen… Klick.

End of conversation.

Hon har fortfarande inte ringt tillbaka.

Och detta är ett helt vanligt samtal med min ömma moder.

Om folk tycker att jag är lite ”udda” (eller ”speciell” som vissa så fint kallar det), då har de inte träffat min mamma. Ibland får jag lust att presentera min mamma för dem. Då skulle de förstå var jag kommer ifrån och kanske vara tysta i fortsättningen. Jag framstår faktiskt som väldigt normal bredvid henne.