Ända sen jag var liten har jag älskat den här målningen av Edvard Munch. Jag tycker den frambringar en sån där härlig men samtidigt hjärtslitande ångest inom en. När jag var tonåring och utforskade mina mörkaste sidor brukade jag sätta på Kari Bremnes och Kjetil Bjørnstads tolkning av Skriet på CD-spelaren och krypa in i en svart ångestbubbla och bara sväva iväg. Det låter kanske tragiskt, men jag minns att det var ganska skönt, som någon form av katarsis.
För ett tag sen la jag ett bud på en Skriet-kopia på blocket men ångrade mig sedan. Det kändes liksom too much att sätta upp en stor bild av ångest på den enda tomma väggen ovanför sängen i lilla lägenheten. När jag blir stor och köper ett stort hus med många rum ska denna målning definitivt få en egen vägg.
Lyssna på detta om ni vill få behagliga men kalla kårar längs ryggraden. http://www.youtube.com/user/kameratos#p/a/f/0/JNilqrJvxDk
För ett tag sen la jag ett bud på en Skriet-kopia på blocket men ångrade mig sedan. Det kändes liksom too much att sätta upp en stor bild av ångest på den enda tomma väggen ovanför sängen i lilla lägenheten. När jag blir stor och köper ett stort hus med många rum ska denna målning definitivt få en egen vägg.
Lyssna på detta om ni vill få behagliga men kalla kårar längs ryggraden. http://www.youtube.com/user/kameratos#p/a/f/0/JNilqrJvxDk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar