En ny värld har öppnat sig för mig de senaste två-tre åren då xxx antal tjejer i min omgivning har fått barn. Det är fantastiskt intressant och jag har lärt mig så himla mycket om graviditeter, förlossningar, bäbisvanor, bajsblöjor och spyor, amning, ersättning, baby björnar och barnvagnar, att jag snart borde vara fullärd (okej, varsågod och hånskratta åt den meningen nu alla småbarnsmamma där ute).
Så långt, inga konstigheter. Det som dock är mycket besvärligt och invecklat att lära sig är de nya sociala koderna som uppkommer. Småbarnsmammor börjar tala ett nytt språk som man inte riktigt förstår och här är det lätt att som icke-mamma hamna utanför. Detta är särskilt tydligt när det finns flera mammor i samma rum. Helt plötsligt börjar alla tala med ett nytt tonläge, de nickar i samförstånd åt varandras berättelser och känslor. De ser sådär gulligt, fånigt förälskade ut och kallar varandras barn för ”liten ängel”, ”livets mirakel” och ”underbara lilla skatt”.
Den viktigaste lärdomen kring småbarnsmamman (har inte umgåtts så mycket med pappor så dem lämnar jag utanför detta) som jag dragit är: TÄNK FÖR TUSAN PÅ VAD DU SÄGER. Undvik så långt som möjligt att ge tips och råd och håll dina eventuella åsikter för dig själv. Det spelar ingen roll om du bara vill väl, åsikter mottages ogärna. Och speciellt om du inte har några egna barn. Då kan du hålla snattran. Om du absolut MÅSTE ge något tips, lägg gärna till ”eller fast vad vet jag? Jag har ju inga barn”. Då kan det ibland vara okej.
Fråga gärna frågor, men ställ gärna inte för okunniga frågor. T.ex. om mamman har svårt att amma för att mjölken inte riktigt rinner till, fråga då inte ”Har du testat nappflaska?” (Det är klart att hon har = dum fråga). En annan grej som kan vara lite svårt att hänga med i är utvecklingen av varje bäbis. Det händer ju så jädrans mycket första året. Hur länge ska de amma? Kan han rulla runt på mage? Kan han krypa? Kan hon gå? I vilken ordning lär de sig varje steg? Det är ju lite pinsamt att t.ex. fråga om en 6-månaders unge kan gå. Då får man känna sig okunnig och dum. Läs gärna på lite innan du ställer dina frågor. Dock vill jag även varna lite här. Det finns ju helst inget som är ”normalt” (fast det gör det ju visst, det vet ju alla). ”Alla barn är unika och lär sig sina saker i sin egen takt.” Så en fråga om barnet kan krypa kan ju vara lite känsligt om det nu är så att barnet är sen med denna aktivitet. Så håll tungan rätt i mun.
Jag älskar bäbisar och jag inser ju också att en helt ny värld öppnar sig när man blir mamma, som ingen som inte har barn kan begripa sig på, det fattar ju alla. En liten önskan bara: Kan vi inte skippa den där attityden mot icke-mammor: ”En dag kommer du också att förstå, Karin"-attityden. Vi har också åsikter. Vi är inte dumma. Vi är bara oerfarna, och vi gör så gott vi kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar