Havet

Jag är och har alltid varit ganska så intresserad av litteratur och att läsa. Så när jag var 19 år tänkte jag att jo detta kan nog vara något för mig. Detta var således anledningen till att jag började studera litteraturvetenskap under mitt första år på universitetet i Lund. Jag är väldigt glad att jag gjorde detta och att jag blev tvungen att plöja alla stora klassiker som man ska ha läst (japp, det ska man). Jag upptäckte dock att litteraturvetenskap på ett professionellt plan inte alls var min kopp. Jag har aldrig förr levt i en sån flummig (men ganska härlig) värld som under den här tiden. Både föreläsarna och de flesta av mina kursare var asflummiga (enligt min mening då) och brann verkligen för varenda verk och kunde sitta och analysera sönder en ynka liten dikt i timtal.

Som jag minns det var det speciellt två föreläsningar som fick mig att inse att litteratur ska jag ha som hobby, inte som yrke. Det första var när vi gick igenom italiensk 1300-talslyrik och vår föreläsare under en hel föreläsning passionerat läste Petrarcas dikter på originalspråk, dvs på italienska (hon tyckte inte att översättningar fick fram det genialiska i hans dikter). Jag fattade absolut inte ett jota, vilket såklart mina kursare heller inte gjorde men de tyckte att ”klangen” och ”budskapet” ändå framgick av den vackra posein.

På den andra föreläsningen fick vi i uppgift att analysera Göran Palms dikt ”Havet”. Detta skulle nämligen vara en av de mest omdebatterade dikterna i modern tid. Och på allvar, folk i klassrummet blev som tokiga och gav sjuhundra tusen olika egna tolkningar av denna enkla dikt, ala ”Man skulle kunna se det som att bla bla bla” (standarduttryck för alla litteraturvetare). Där satt jag och tänkte, herregud, är dessa människor på riktigt? Hur kan man tolka ”Havet” på något annat sätt än som kladd, skrivet på skoj? Jag tänker mig att Göran sitter i sin kammare, kanske med lite skrivkramp och funderar på hur han ska kunna skriva sin nästa succédikt om havet utan att låta pretantiös. Och vad kan man egentligen skriva om havet? Han klottrar ner några rader på en minut och skrattar lite åt sin basalt formulerade tramsramsa. Sen suckar han och lägger han ifrån sig pappret och tänker att han inte kommer längre idag. Bättre skrivlycka imorgon.

Sen fick någon tokig litteraurkritiker tag på ”Havet” och utnämnde den till genialisk. Inte kunde han då erkänna att dikten bara var på trams. Inte konstigt att Göran inte har velat tolka sin dikt offentligt.

Här är dikten:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet.
Jaha.
Det är som på Louvren.

Nä, där och då insåg jag att litteraturvetare är ett speciellt folkslag och att jag inte är en av dem.