Nu har jag varit och fått min gamla 1:a i Gårda besiktigad. Jag har hyrt ut lyan under ett års tid när jag har varit provsamboende med pojkvän och nu har vi alltså klarat 1års-testet jag kommer nu att släppa min älskade, hatade lägenhet.
I denna lägenhet mådde jag som sämst, när jag var på botten och inte såg ett endaste litet ljussken någonstans. Det var här jag tillbringade mina första nätter som nybliven singel, ensam, livrädd, och övergiven. Det var här jag bodde när jag fick beskedet om det värsta tänkbara livet kan utsätta en för. Det var här jag låg jag och grät som ett barn i fosterställning natt efter natt och trodde att sorgen skulle erövra min värld för all framtid. Här tillbringade jag timmar, dagar, veckor och månader med att söka efter mig själv när livet hotade med att inte räcka till för ännu en dag av tro, hopp eller kärlek.
Det var i denna lägenhet som jag tillslut tvingade mig själv att ge mig ut igen. Det var här jag igen insåg betydelsen av riktiga vänner. Det var även här fick jag nya vänner. Här hade jag min första dejt. Här fick jag beskedet om nytt jobb. Och sen fick jag beskedet om att det inte var slut. Här kände jag den första förnimmelsen av hopp. Av lycka. Och här började jag leva igen.
Här blev jag kär. Här blev jag en flickvän. Det var här jag bodde när jag kräktes i Bältesmannaparken efter att ha skrivit på kontraktet på en ny lägenhet som jag köpt tillsammans med en kille som jag visserligen känt länge men som jag bara varit ihop med några månader.
Jag vet ej om fullare fröjd står att nå
än när läpparna skälva av gråt,
om vi någonsin leva så gränslöst som då,
när pannan av ångest är våt.
Och ingen kom så hel och ren
till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval.
Dan Andersson
Allt ordnar sig tillslut, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar